Stockholm utlyser globalt klimatnödläge.. Men inte lokalt

En uppdatering av vårt initiativ att uppmana Sveriges tre största städer att utlysa klimatnödläge.

Vi blev först glada när Stockholm själv tog initiativ till att utlysa klimatnödläge. Men vid närmare granskning visade det sig att det gällde ett globalt klimatnödläge, inte ett lokalt i Stockholm.
”Något nödläge för Stockholm är inte aktuellt” säger Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr.

Man kan spekulera över ifall oviljan beror på att ett nödläge skulle krocka med planerna på en utbyggnad av Arlanda, med en fördubblad flygkapacitet som följd.
Nåväl, kampen fortsätter.

I Göteborg kommer det under hösten att beslutas ifall ett klimatnödläge ska utlysas.

I Malmö väntar vi på bekräftelse att kommunen har tagit emot vårt medborgarförslag.

Vad innebär det för en kommun att utlysa ett nödläge?

I teorin borde det innebära ett ökat fokus på lokala klimatåtgärder med prioriteringar som syns i budgeten och en utarbetad handlingsplan. Det borde också innebära ett hinder för åtgärder som går emot nödvändiga klimatåtgärder (se utbyggnaden av flygkapaciteten i Stockholm)

En kommun behöver naturligtvis inte nödvändigtvis deklarera ett nödläge för att förverkliga en vision av en utsläppsfri stad. Det är de konkreta åtgärderna som räknas, inte plakatpolitik. Därför är det viktigt att ni håller koll på era hemkommuner. Se till att de gör vad de kan, nödläge eller inte.

Följande kommuner har aktivt röstat nej till att utlysa klimatnödläge:
Mariestad
Oskarshamn
Växjö

Klimatkrisen är ditt fel

Publicerad i Aftonbladet Debatt 2019-09-16
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/MRW1lo/jo-klimatkrisen-ar-visst-ditt-fel

Ja, jag vet att du antagligen sopsorterar, tar bussen, eller cyklar till jobbet. Men det är fortfarande ditt fel. Jag bryr mig inte om ifall du ”hemestrar”, bojkottar flyget, eller äter vegetariskt två gånger i veckan. Det är fortfarande du som är orsaken till uppvärmning, översvämningar och torka.

Nu kanske du börjar bli lite arg och hävdar att du som individ inte kan förändra något. Att det är stora, och modiga beslut som krävs av våra politiker för att kunna göra en verklig skillnad.

Och där slog du huvudet på spiken. Vi behöver stora och modiga beslut från våra politiker, men de tycks lysa med sin frånvaro. Och vems fel är det? Just det. Rätt igen; det är ditt fel.

Representativ demokrati innebär att du lägger din röst vart fjärde år, och sen representerar en politiker din vilja. Men vad vill du? Vad är viktigt för dig?

Tuffa åtgärder mot klimatkrisen innebär att du inte längre kan köra din fossildrivna bil. Det innebär att kött blir en lyxvara som du kan unna dig nån gång i månaden. Det innebär att du måste välja mat efter säsong. Det är inte rimligt att transportera mat till dig från hela världen. Det innebär att konsumtionen måste minska, med åtföljande minskad tillväxt. Det innebär att du kanske får mindre i plånboken. Är du beredd att acceptera det? Är du beredd att nöja dig med mindre? Om inte; tror du att politikerna kommer att genomföra dessa förändringar?

Så länge du skriker i högan sky över att dina ”rättigheter” att konsumera begränsas, så stannar politikernas åtgärder vid läpparnas bekännelse. De vill ju att du ska rösta på dem.

Men om du är beredd att inskränka din konsumtion, så är deras rädsla att förlora röster något du kan utnyttja.  Du kan bli besvärlig. Du kan börja ställa krav. Krav på åtgärder som begränsar din konsumtion, krav som begränsar din bekvämlighet, krav som tvingar dig att nöja dig med mindre.

Så länge vi lämnar åtgärderna till individen, så kommer det aldrig att hända något. Varför skulle du välja bussen till jobbet istället för bilen när du, genom bussens fönster kan se grannen susa förbi i sin bil?
Det måste bli rättvist. Vi måste alla hjälpa till. Då krävs det åtgärder på en nationell nivå, beslut av våra politiker.

Vill du att det ska hända något? Så se till att det händer något då! Är våra politiker inte tillräckligt handlingskraftiga, så får vi byta ut dem. Det är bråttom nu.

Förresten, jag höll på att glömma; sitt inte och vänta på ”tekniska lösningar”, skyll inte din passivitet på det. Tekniska lösningar som löser klimatkrisen syns bara avlägset vid horisonten. Vi har inte tid att vänta på dem.

Du är inte en kund, du är en medborgare. Fortsätter du vara passiv, så är klimatkrisen ditt fel

Mats Leijon
Grundare av tankesmedjan kontra.guru

Valfrihet ger klirr i kassan

En fiktiv historia om hur välfärden såldes utKapitalism

Ett fiktivt möte hos tankesmedjan Girig&Girigare efter Arbetsgivareföreningens chef Ulf Laurins tal på SAF-kongressen 1990:

”Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss… Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.”

Närvarande vid mötet: tankesmedjans ledningsgrupp och beställare från det svenska näringslivet.

Beställare: ”300 miljarder. Hur får vi in en fot där? Det finns ju ingen marknad. Folk är jättenöjda med vård och omsorg. De betalar en symbolisk summa och får vård i världsklass. Vad kan vi erbjuda som ett bättre alternativ?”

Ledningsgruppen: ”Ni ser det från fel håll. Vad gör maffian när de vill få in en fot på en ny marknad?”

B: ”Men vi är faktiskt inte maffian!”

L: ”Ha lite tålamod och lyssna. Hur får man tillträde till en marknad som fungerar näst intill optimalt, och
där behovet av nya aktörer är svagt? Man förstör den existerande marknaden! Maffian gör det med bomber och hot. Vi kommer att göra det med retorik, politik, och skattesänkningar.”

B: ”?????”

L: ”Lyssna! Första steget är skattesänkningar. Minskade resurser påverkar kvalitén. Det behöver man inte vara ett geni för att begripa. Sen driver vi på Privata Sjukvårdsförsäkringar”

B: ”Hur sänker vi kvalitén på vården med privata sjukvårdsförsäkringar?”

L: ”Genom en illusion. VI föreslår att arbetsgivaren får möjlighet att ge de anställda en privat sjukförsäkring som en löneförmån. Låt mig förklara: Anta att du som anställd tjänar 30 000 i månaden och betalar 50 procent i skatt. Du får ut 15 000 netto och köper en privat sjukvårdsförsäkring för 5000 kronor. Kvar i plånboken är 10 000 kronor.

Anta nu att du fortfarande tjänar 30 000 kronor i månaden, men att din arbetsgivare betalar försäkringsbolaget 5 000 kronor. Arbetsgivaren drar sedan av 5 000 kronor från din bruttolön och du får alltså en månadslön på 25 000 kronor.
När du har betalat skatt på 50 procent har du kvar 12 500 i plånboken. I ena fallet 10 000 i plånboken, i andra fallet 12 500 i plånboken.

Du har tjänat 2 500 på bruttolöneavdraget, men vem har förlorat 2 500? Det har staten gjort i form av förlorade skatteintäkter.”
B: ”Det är ju genialt!”

L: ”Det kommer att ta lite tid, men i takt med att avdelningar kommer att stängas, och personal slutar, så ökar vi trycket för att tillåta privata lösningar. Det är då de ekonomiska incitamenten för entreprenörer och riskkapitalbolag kommer in i bilden. Med ”effektivisering av driften” kommer vi att tälja guld. Och varje gång vänstern kritiserar så visar vi upp ett litet kooperativ i Falun där vården har blivit märkbart bättre. De stora bolagen ska absolut inte nämnas.”

B: ”Men skolan då? Hur ska vi kunna kapitalisera på den?”

L: ”Skolpeng och valfrihet”
B: ”???”

L: ”Utbildning är en samhällsservice. Service ges till kunder. Vi gör om eleverna till kunder. Varje elev kostar X antal kronor att utbilda. Vi kallar den kostnaden för Skolpeng, och låter den följa med eleven oavsett val av skola. En bra skola får många elever om vi låter eleven och föräldrar välja skola: ”valfrihet” Många elever innebär bättre ekonomi, vilket ytterligare förbättrar skolan. Åtminstone i teorin. Vi pratar ju tyst om vinstuttagen. Entreprenörer måste ju få betalt för sina ekonomiska satsningar. Vi lever ju ändå i ett kapitalistiskt samhälle.”

B: ”Men hur ska vi sälja in det? I dag så väljer ju föräldrarna skola åt sina barn efter närhetsprincipen. Man väljer ju den skola som ligger närmast eftersom alla skolor är ungefär lika bra.

L: ”Nu ja. Men det kommer att ändras. Vart eftersom den kommunala skolan blir sämre på grund av sämre ekonomi, så kommer valfriheten att spela större roll. Valfriheten är ett nyckelord. Människor vill ha valfrihet, och de tror sig alla kunna välja lite bättre än grannen.
Faktiskt så forskas det just nu på den här övertron människor har när det gäller sin egen kompetens. Kruger och Dunner, heter två killar på Cornell University som forskar på detta.

Tro mig, människor i allmänhet är blinda inför sin egen inkompetens. Valfrihet, en antydning om generösa betyg och lite annat lull lull kommer att skapa köer till våra skolor. Jag vet redan nu vissa politikervänner som står beredda i startgroparna. Ett par år med en friskola som genererar vinst, sen kan de sälja till riskkapitalbolag och skratta hela vägen till banken.”

B: ”Jag förhåller mig något skeptisk. Det låter för bra för att vara sant”

L: ”Den som lever får se. Vi börjar med att få igenom skattesänkningarna i riksdagen. Fri företagsamhet, oreglerad marknadsekonomi och staten som den store satan är ett koncept som kommer att göra oss alla här rika och glada. Kom ihåg; folk har rätt till valfrihet”

De etablerade partierna saknar förmåga till självkritik

Publicerad i SvD 2019-08-01
https://www.svd.se/de-etablerade-partierna-har-inga-svar-att-ge

De etablerade partierna saknar förmåga till självkritik.

Missnöjespartier växer som svampar ur jorden över hela Europa. Och när ett av dem blir domesticerat, och börjar klä sig i kostym, lockat av tanken på att faktiskt närma sig den verkliga makten, så växer nya konstellationer fram för att ta deras plats.

Vilka svar har etablerade politiska partier på de uttryck för oro, missnöje och ilska som vi ser utvecklas framför våra ögon i form av röster på populistiska partier?

En del anser att den ökande populismen kan förklaras med rasism och xenofobi mot immigranter och multikulturalism. Andra ser det i första hand som protester mot förlorade jobb, globalism och frihandel.
Men det är ett misstag att se det endast som ett utslag av rasism eller ekonomiskt missnöje. Populister har fingret på den ömma punkten: de etablerade partierna har inget svar att ge.

Innan de kan hoppas på att vinna tillbaka väljarstöd, måste de tänka igenom sin uppgift, och sina mål.

De måste ta till sig det missnöje som har tagit mandat ifrån dem. Inte genom att ta till sig missnöjets xenofobi och etnisk nationalism, utan genom att ta de klagomål på allvar som finns invävt i missnöjet.

Etablerade partier och den styrande ”eliten” som upplever sig som en måltavla för det här missnöjet, har svårigheter med att förstå kritiken. En av anledningarna till att de har svårt att förstå, är att de har så svårt att se sin egen roll i det uppkomna missnöjet.

De ser inte att populismen är en politisk respons på ett politiskt misslyckande.

I centrum för detta misslyckande ligger hur etablerade partier har genomfört globaliseringen de senaste 40 åren.

Två aspekter av det här projektet har orsakat det missnöje som har gett bränsle åt populismen. För det första: den nyliberala teknokratiska administrationen av det här projektet och för det andra; övertygelsen om att marknadsekonomin är det ultimata verktyget för att åstadkomma allmännytta.

Den teknokratiska lösningen har dränerat alla moraliska argument och istället lagt sin tilltro till ekonomisk effektivitet.
Den marknadsekonomiska versionen av globalisering har ökat de ekonomiska klyftorna.

Förespråkarna för detta har hävdat att diskursen inte längre handlar om vänster mot höger, utan om öppenhet kontra slutenhet.

Implicit så betydde detta att kritik mot outsourcing, frihandelsavtal  och fria kapitalflöden är trångsynt i motsats till vidsynt, tribalistisk i motsats till globalistisk. Samtidigt använde man sig av teknokratiska lösningar på samhällsproblem, fjärran från den vanlige medborgarens möjlighet att påverka.

Den här nyliberala, teknokratiska svängningen var något som partier, både från vänster och höger deltog i. Men det var accepterande av den nyliberalistiska marknadsekonomin från mitten och vänster som gav de allvarligaste konsekvenserna, både för själva globaliseringen, men också för de protester som följde.

 

Ekonomi kallar sig förment en vetenskap. Man kan till och med få Nobelpris i ekonomi. Visst är det tilltalande med en vetenskap som är i stort sett värdeneutral. En metod som grundar sig på ett fåtal antagande om mänskligt beteende gällande valfrihet och nytta. Det har nästan blivit till en absolut sanning, att marknadsekonomin löser alla samhällsproblem. Avreglera ekonomin så skapar individen själv, genom egenintresse och rationella val, ett samhälle som blomstrar. Men man har glömt bort en detalj som en gång i tiden sågs som självklar: ekonomisk teori måste gå hand i hand med moralisk teori. Det var något som Adam Smith och Karl Marx trots diametralt motsatta åsikter om allt annat, hade klart för sig.

Vi kan i dag prata om marknadsekonomin som ett väsen och en trosuppfattning. Ett väsen som försöker kompensera den skada nyliberalismen har gjort på samhällskroppen med en hundralapp här och en hundralapp där i ökad pension eller a-kassa, men det missnöje vi ser idag kan inte kompenseras med pengar, det finns ingen prislapp på förlorad respekt och självkänsla.

I stort sett alla partier i dag pratar om vikten av lika förutsättningar. En likvärdig skola t.ex., som ger alla lika förutsättningar är ju något positivt. Men det innebär också att vi får med oss ett meritokratiskt tänkande på köpet. Om alla har lika förutsättningar så finns det väl ingen ursäkt för misslyckande? Det är här, i den självgoda tankevurpan att vi förtjänar vår framgång som vi kan härleda missnöjet och missnöjesröstandet som har gett luft under vingarna för missnöjespartier.

Det är kanske inte så allvarligt att de som lyckas i dagens samhälle får hybris. Att de känner att deras framgångar beror på deras hårda arbete och disciplinerade leverne kan vi bjuda på. Att de inte är ödmjuka inför det faktum att de har haft tur är kanske irriterande, men inte samhällsomstörtande. Att de räknar turen att födas in i rätt familj, i rätt land, med högpresterande föräldrar som en prestation och att de råkar ha talang för de saker som just det här samhället uppskattar och premierar är inte det värsta.
Det värsta är vad den här attityden sänder för signal till de som inte lyckas. Likväl som den framgångsrike förtjänar sin framgång, förtjänar väl den som misslyckas sitt misslyckande?

Vi har fått lära oss att om vi följer reglerna och arbetar hårt, så blir vi belönade med framgång. Innebär inte det att de som inte får framgång egentligen bara är lata? Det kan låta som en hård slutsats, men politikers retorik och kontrollsystems utformning leder det i bevis.

Politiker pratar om att det ska löna sig att arbeta, underförstått att folk ska välja arbete framför bidrag.
Gör inte alla det? Vill inte alla känna att de är en del av något? Att de bidrar till sin del av ”samhällskontraktet”

Har du någonsin blivit arbetslös eller behövt gå sjukskriven en längre tid, så är det lätt att förstå ilskan och missnöjet. Om du har blivit utsliten i förtid på grund av orimliga arbetsförhållanden, eller arbetslös efter att företaget som varit din identitet, som har burit din självkänsla lägger ner, så är frustrationen förståelig.

Hela idén med ett meritokratiskt samhälle vilar på föreställningen att vi inte förtjänar att bli belönade eller bestraffade baserat på faktorer utom vår kontroll. Men att ha en talang, eller sakna en talang, är det något som vi kan påverka? Och om inte, så är det svårt att se varför de som lyckas, förtjänar större belöningar än de som trots att de kanske anstränger lika mycket, men har blivit mindre begåvade med de förmågor som ett marknadsdrivet samhälle råkar värdesätta.

En meritokrati berövar oss möjligheten att se oss dela en gemensam framtid och den lämnar väldigt lite utrymme för solidaritet. För den som inte lyckas i det här samhället är det svårt att undvika att tanken inte smyger sig på: jag kanske inte har försökt tillräckligt, det ÄR kanske mitt eget fel.

Det här ger upphov till skammens politik. Skammens politik skiljer sig från en politik mot orättvisor.  Politiken mot orättvisor riktar sig utåt; mot orättvisa system. Skammens politik kombinerar aversion mot vinnarna med en skavande brist på självkänsla.
Kanske är anledningen att de rika är rika att de förtjänar det mer än oss andra. Kanske är förlorarna liknöjda.

Den här skammens politik är mer brandfarlig än andra politiska uttryck. Den är en potent brygd i det missnöje och den ilska som driver populismen.

Vi befinner oss i en tid av politisk förändring. Vi befinner oss också i en tid av politisk förvirring.

Är det möjligt att föreställa sig en ny politik som adresserar frustrationen och ilskan som vi ser hos väljarna?

Mats Leijon
Grundare av tankesmedjan kontra.guru

 

 

 

Premiär för vår Gästkrönika.

Först ut är Michael (RealAlexAnder) Ljungberg.
Michael är en Twitterprofil som granskar fake news, desinformations- och påverkanskonton på nätet. Tidigare egen företagare och numera utvecklare av sociala projekt.

Gästkrönikan speglar krönikörens åsikter, inte nödvändigtvis Kontras.

Visst har vi blivit avtrubbade men även bortkollrade! 

 

När jag blev tillfrågad att skriva en gästkrönika hos Tankesmedjan Kontra kändes det naturligt att koppla på frågan ”Har vi blivit avtrubbade?” skriven av Mats Leijon. För visst har vi blivit det. På så många olika sätt. 

Tyvärr ser vi alltför ofta hur kommentarsfält efter kommentarsfält under viktiga inlägg eller artiklar kapas och trasas sönder av både troll och andra aktörer. Med den följden att vi andra går i clinch med dessa och spiller värdefull energi på något som dessvärre inte leder någonstans. 

Att föra ett demokratiskt samtal på ett respektfullt sätt med meningsmotståndare verkar dessvärre vara ett minne blott och något som kommer att kräva mycket arbete för att komma tillrätta med.

Om vi vill det, vill säga.

Tyvärr verkar de så här långt existerande sociala forumen helt ha tappat greppet varför jag inte heller tror att vi kommer att kunna se någon förändring bland dessa inom en snarare framtid.

Det enda vi kan förändra är istället oss själva. Vi kan bestämma oss för att inte låta oss påverkas av allehanda anonyma trollkonton eller provokatörer och vi kan även bestämma oss för att inte ge dem den uppmärksamhet vi gör och gjort länge nu. Jodå, jag med!

 Jag vet inte hur många timmar, dagar, veckor eller månader jag lagt på att studera och reflektera över hur strömningarna ser ut på nätet likväl som jag har lagt tid på att avslöja rena troll- eller så kallade påverkanskonton. Men, till vilken nytta då? När ett försvinner dyker två nya upp och på den vägen är det. Vilket också är ett tillvägagångssätt som länge tillåtits och tillhandahållits av de stora drakarna inom sociala forum.

Som jag ser det måste vi ta till andra medel än att uppmärksamma de negativa krafterna och istället fokusera på det som är bra eller kan och bör bli bättre.

Då duger det inte längre att se kloka tankar och texter försvinna i ett hav av bekämpande av whataboutism, nedvärderande kommentarer eller annan dynga som sprids av krafter som säkert njuter av varenda sekund vi ägnar åt dem.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på. Den bild som många vill måla upp av Sverige som ett land i kaos eller systemkollaps stämmer inte. Att det finns problem är en helt annan sak och något som alla länder dras med i någon omfattning. Men låt oss då diskutera dessa istället…på riktigt!  

 

Michael Ljungberg  ( @Real_Alex_Ander ) 

Har vi blivit avtrubbade?

Jag lyssnade lite förstrött på Ulf Kristerssons tal i Almedalen. Vid ett tillfälle sa han något som fick mig att haja till. ”Sa han verkligen så?” tänkte jag.

Gick igenom talet i efterhand och han sa verkligen så. ”Kan man förstå innebörden av socialbidrag, då kan man också förstå innebörden av arbete”

Kontexten var ju som vanligt kraven på nyanlända att integreras snarast möjligt. Men att säga att nyanlända inte förstår konceptet ”arbete” tyckte jag var det mest kränkande i hela talet. Men ändå har just den meningen inte alls uppmärksammats. Har politiska kommentatorer verkligen blivit så avtrubbade?

Har det blivit så vanligt att torgföra fördomar om invandrare att vi inte reagera längre, eller drunknade just den här meningen i ett hav av fördomar?

Att människor som kommer till vårt land inte skulle förstå innebörden av arbete är absurd. Det är väl snarare innebörden av försörjningsstöd som är obekant. Människor som har arbetat hela sitt liv för att försörja sin familj, och sedan uppmanat all den kraft som behövs för att fly till en ny framtid är en resurs, inte en belastning. De vet mycket väl vad arbete innebär. Ulf Kristersson borde skämmas.

Jag tolkar det här, inte som en hundvissla, inte som en testballong, utan som en numera vedertagen åsikt hos Moderaterna. Människor är i grunden lata. Speciellt om de har annat ursprung än svenskt. Människor flyr till vårt land med en dröm om att leva på bidrag. Det är därför Ulf Kristersson säger som han gör. Han och hans parti hoppas få tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Det är också därför han väljer att säga ”Socialbidrag istället för Den korrekta benämningen ”Försörjningsstöd” Socialbidrag låter klatschigare, mer inflammatoriskt.

Jag brukar ge rådet till Socialdemokrater att återgå till att vara ett reformistiskt parti. Ett parti som står upp för dem som befinner sig längst ner på samhällsstegen. Då kan man återfå tappade marknadsandelar av väljarkåren. Hoppa av det Nyliberala tåget.

Jag har även ett gott råd till Moderaterna. Återgå till att vara ett konservativt parti som slåss för konservativa idéer. En levande, dynamisk demokrati behöver samtal och debatter från vänster till höger, men lämna populismen åt Sverigedemokraterna. Den är deras specialitet och tankegods.

Mats Leijon

 

 

 

Civil olydnad är juvelen i kronan

Jag har tagit varje tillfälle jag fått att försvara civil olydnad. Ofta till den konservativa högerns förtret. Deras faiblesse för auktoritaritet lämnar inget utrymme för civil olydnad.

Speciellt irriterade har de blivit när jag har dristat mig till att jämföra dagens aktioner med historiska sådana t.ex. Rosa Parks. Jämförelsen är absurd, har de menat. ”Jämför du verkligen protester mot rassegregationen i USA med Godhetsapostlar som saboterar en flygresa genom att vägra sätta sig ner?”
Nej. Jag jämför inte de specifika händelserna, utan ryggraden som krävs för att genomföra aktionerna, och filosofin bakom dem.

Jag har även stött på följande reaktion ”jag tycker inte om att betala skatt, så jag ska sluta med det”
Kör på tänker jag. Om du anser att skatter är orättfärdiga, så är du i din fulla rätt att protestera. Men du får inte genomföra det i smyg som dagens skatteflyktingar gör. Du måste stå rak i ryggen och deklarera för alla att du tänker sluta betala skatt. Jag föreslår ett telefonsamtal till skattemyndigheterna. Rent praktiskt så är det inte lätt att låta bli att betala skatt eftersom den vanligen dras direkt av arbetsgivaren, men du kan ju alltid välja att arbeta svart. Men glöm inte att göra det känt och glöm inte heller att du ska vara beredd att ta konsekvenserna av ditt handlande.

jewelCivil olydnad är verkligen juvelen i demokratins krona. Dess utförare knyter inte näven i byxfickan, de är inte anonyma, de utför inte sina handlingar i smyg, de gör det inte för personlig vinning. De gör det för att demokratin är viktig för dem. Demokrati, speciellt den representativa har som en av sina uppgifter att säkerställa att majoriteten inte förtrycker minoriteter. De gör det för att ge en röst åt de som ingen röst har.

Inte alla lagar och förordningar är väl genomtänkta, eller för den delen goda. Det vet vi genom våra historiekunskaper. Och det är genom dessa erfarenheter vi ska se jämförelserna med Rosa Parks, Martin Luther King, och Mahatma Gandhi. De bröt mot de lagar som gällde då. De gjorde det öppet, och de var beredda att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Vi ska vara stolta över våra aktivister. Vi behöver inte nödvändigtvis hålla med dem i sakfrågan, men vi ska vara stolta, och tacksamma över att de finns. De visar nämligen att demokratin fortfarande är en levande tingest i Sverige.

Mats Leijon