Publiceringar i media

Publicerad i Aftonbladet Debatt 2019-09-16
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/MRW1lo/jo-klimatkrisen-ar-visst-ditt-fel 

2019-08-01
https://www.svd.se/de-etablerade-partierna-har-inga-svar-att-ge?fbclid=IwAR3GjcCzeScjKN7vBsD8hhG70aUzpSw0lHC3Fi-aT28itOizwycctIElnLY

2019-06-17:
https://www.etc.se/debatt/skydda-demokratin-med-kvalificerad-majoritet

Klimatkrisen är ditt fel

Ja, jag vet att du antagligen sopsorterar, tar bussen, eller cyklar till jobbet. Men det är fortfarande ditt fel. Jag bryr mig inte om ifall du ”hemestrar”, bojkottar flyget, eller äter vegetariskt två gånger i veckan. Det är fortfarande du som är orsaken till uppvärmning, översvämningar och torka.

Nu kanske du börjar bli lite arg och hävdar att du som individ inte kan förändra något. Att det är stora, och modiga beslut som krävs av våra politiker för att kunna göra en verklig skillnad.

Och där slog du huvudet på spiken. Vi behöver stora och modiga beslut från våra politiker, men de tycks lysa med sin frånvaro. Och vems fel är det? Just det. Rätt igen; det är ditt fel.

Representativ demokrati innebär att du lägger din röst vart fjärde år, och sen representerar en politiker din vilja. Men vad vill du? Vad är viktigt för dig?

Tuffa åtgärder mot klimatkrisen innebär att du inte längre kan köra din fossildrivna bil. Det innebär att kött blir en lyxvara som du kan unna dig nån gång i månaden. Det innebär att du måste välja mat efter säsong. Det är inte rimligt att transportera mat till dig från hela världen. Det innebär att konsumtionen måste minska, med åtföljande minskad tillväxt. Det innebär att du kanske får mindre i plånboken. Är du beredd att acceptera det? Är du beredd att nöja dig med mindre? Om inte; tror du att politikerna kommer att genomföra dessa förändringar?

Så länge du skriker i högan sky över att dina ”rättigheter” att konsumera begränsas, så stannar politikernas åtgärder vid läpparnas bekännelse. De vill ju att du ska rösta på dem.

Men om du är beredd att inskränka din konsumtion, så är deras rädsla att förlora röster något du kan utnyttja.  Du kan bli besvärlig. Du kan börja ställa krav. Krav på åtgärder som begränsar din konsumtion, krav som begränsar din bekvämlighet, krav som tvingar dig att nöja dig med mindre.

Så länge vi lämnar åtgärderna till individen, så kommer det aldrig att hända något. Varför skulle du välja bussen till jobbet istället för bilen när du, genom bussens fönster kan se grannen susa förbi i sin bil?
Det måste bli rättvist. Vi måste alla hjälpa till. Då krävs det åtgärder på en nationell nivå, beslut av våra politiker.

Vill du att det ska hända något? Så se till att det händer något då! Är våra politiker inte tillräckligt handlingskraftiga, så får vi byta ut dem. Det är bråttom nu.

Förresten, jag höll på att glömma; sitt inte och vänta på ”tekniska lösningar”, skyll inte din passivitet på det. Tekniska lösningar som löser klimatkrisen syns bara avlägset vid horisonten. Vi har inte tid att vänta på dem.

Du är inte en kund, du är en medborgare. Fortsätter du vara passiv, så är klimatkrisen ditt fel

Mats Leijon
Grundare av tankesmedjan kontra.guru

Valfrihet ger klirr i kassan

En fiktiv historia om hur välfärden såldes utKapitalism

Ett fiktivt möte hos tankesmedjan Girig&Girigare efter Arbetsgivareföreningens chef Ulf Laurins tal på SAF-kongressen 1990:

”Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss… Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.”

Närvarande vid mötet: tankesmedjans ledningsgrupp och beställare från det svenska näringslivet.

Beställare: ”300 miljarder. Hur får vi in en fot där? Det finns ju ingen marknad. Folk är jättenöjda med vård och omsorg. De betalar en symbolisk summa och får vård i världsklass. Vad kan vi erbjuda som ett bättre alternativ?”

Ledningsgruppen: ”Ni ser det från fel håll. Vad gör maffian när de vill få in en fot på en ny marknad?”

B: ”Men vi är faktiskt inte maffian!”

L: ”Ha lite tålamod och lyssna. Hur får man tillträde till en marknad som fungerar näst intill optimalt, och
där behovet av nya aktörer är svagt? Man förstör den existerande marknaden! Maffian gör det med bomber och hot. Vi kommer att göra det med retorik, politik, och skattesänkningar.”

B: ”?????”

L: ”Lyssna! Första steget är skattesänkningar. Minskade resurser påverkar kvalitén. Det behöver man inte vara ett geni för att begripa. Sen driver vi på Privata Sjukvårdsförsäkringar”

B: ”Hur sänker vi kvalitén på vården med privata sjukvårdsförsäkringar?”

L: ”Genom en illusion. VI föreslår att arbetsgivaren får möjlighet att ge de anställda en privat sjukförsäkring som en löneförmån. Låt mig förklara: Anta att du som anställd tjänar 30 000 i månaden och betalar 50 procent i skatt. Du får ut 15 000 netto och köper en privat sjukvårdsförsäkring för 5000 kronor. Kvar i plånboken är 10 000 kronor.

Anta nu att du fortfarande tjänar 30 000 kronor i månaden, men att din arbetsgivare betalar försäkringsbolaget 5 000 kronor. Arbetsgivaren drar sedan av 5 000 kronor från din bruttolön och du får alltså en månadslön på 25 000 kronor.
När du har betalat skatt på 50 procent har du kvar 12 500 i plånboken. I ena fallet 10 000 i plånboken, i andra fallet 12 500 i plånboken.

Du har tjänat 2 500 på bruttolöneavdraget, men vem har förlorat 2 500? Det har staten gjort i form av förlorade skatteintäkter.”
B: ”Det är ju genialt!”

L: ”Det kommer att ta lite tid, men i takt med att avdelningar kommer att stängas, och personal slutar, så ökar vi trycket för att tillåta privata lösningar. Det är då de ekonomiska incitamenten för entreprenörer och riskkapitalbolag kommer in i bilden. Med ”effektivisering av driften” kommer vi att tälja guld. Och varje gång vänstern kritiserar så visar vi upp ett litet kooperativ i Falun där vården har blivit märkbart bättre. De stora bolagen ska absolut inte nämnas.”

B: ”Men skolan då? Hur ska vi kunna kapitalisera på den?”

L: ”Skolpeng och valfrihet”
B: ”???”

L: ”Utbildning är en samhällsservice. Service ges till kunder. Vi gör om eleverna till kunder. Varje elev kostar X antal kronor att utbilda. Vi kallar den kostnaden för Skolpeng, och låter den följa med eleven oavsett val av skola. En bra skola får många elever om vi låter eleven och föräldrar välja skola: ”valfrihet” Många elever innebär bättre ekonomi, vilket ytterligare förbättrar skolan. Åtminstone i teorin. Vi pratar ju tyst om vinstuttagen. Entreprenörer måste ju få betalt för sina ekonomiska satsningar. Vi lever ju ändå i ett kapitalistiskt samhälle.”

B: ”Men hur ska vi sälja in det? I dag så väljer ju föräldrarna skola åt sina barn efter närhetsprincipen. Man väljer ju den skola som ligger närmast eftersom alla skolor är ungefär lika bra.

L: ”Nu ja. Men det kommer att ändras. Vart eftersom den kommunala skolan blir sämre på grund av sämre ekonomi, så kommer valfriheten att spela större roll. Valfriheten är ett nyckelord. Människor vill ha valfrihet, och de tror sig alla kunna välja lite bättre än grannen.
Faktiskt så forskas det just nu på den här övertron människor har när det gäller sin egen kompetens. Kruger och Dunner, heter två killar på Cornell University som forskar på detta.

Tro mig, människor i allmänhet är blinda inför sin egen inkompetens. Valfrihet, en antydning om generösa betyg och lite annat lull lull kommer att skapa köer till våra skolor. Jag vet redan nu vissa politikervänner som står beredda i startgroparna. Ett par år med en friskola som genererar vinst, sen kan de sälja till riskkapitalbolag och skratta hela vägen till banken.”

B: ”Jag förhåller mig något skeptisk. Det låter för bra för att vara sant”

L: ”Den som lever får se. Vi börjar med att få igenom skattesänkningarna i riksdagen. Fri företagsamhet, oreglerad marknadsekonomi och staten som den store satan är ett koncept som kommer att göra oss alla här rika och glada. Kom ihåg; folk har rätt till valfrihet”

De etablerade partierna saknar förmåga till självkritik.

Missnöjespartier växer som svampar ur jorden över hela Europa. Och när ett av dem blir domesticerat, och börjar klä sig i kostym, lockat av tanken på att faktiskt närma sig den verkliga makten, så växer nya konstellationer fram för att ta deras plats.

Vilka svar har etablerade politiska partier på de uttryck för oro, missnöje och ilska som vi ser utvecklas framför våra ögon i form av röster på populistiska partier?

En del anser att den ökande populismen kan förklaras med rasism och xenofobi mot immigranter och multikulturalism. Andra ser det i första hand som protester mot förlorade jobb, globalism och frihandel.
Men det är ett misstag att se det endast som ett utslag av rasism eller ekonomiskt missnöje. Populister har fingret på den ömma punkten: de etablerade partierna har inget svar att ge.

Innan de kan hoppas på att vinna tillbaka väljarstöd, måste de tänka igenom sin uppgift, och sina mål.

De måste ta till sig det missnöje som har tagit mandat ifrån dem. Inte genom att ta till sig missnöjets xenofobi och etnisk nationalism, utan genom att ta de klagomål på allvar som finns invävt i missnöjet.

Etablerade partier och den styrande ”eliten” som upplever sig som en måltavla för det här missnöjet, har svårigheter med att förstå kritiken. En av anledningarna till att de har svårt att förstå, är att de har så svårt att se sin egen roll i det uppkomna missnöjet.

De ser inte att populismen är en politisk respons på ett politiskt misslyckande.

I centrum för detta misslyckande ligger hur etablerade partier har genomfört globaliseringen de senaste 40 åren.

Två aspekter av det här projektet har orsakat det missnöje som har gett bränsle åt populismen. För det första: den nyliberala teknokratiska administrationen av det här projektet och för det andra; övertygelsen om att marknadsekonomin är det ultimata verktyget för att åstadkomma allmännytta.

Den teknokratiska lösningen har dränerat alla moraliska argument och istället lagt sin tilltro till ekonomisk effektivitet.
Den marknadsekonomiska versionen av globalisering har ökat de ekonomiska klyftorna.

Förespråkarna för detta har hävdat att diskursen inte längre handlar om vänster mot höger, utan om öppenhet kontra slutenhet.

Implicit så betydde detta att kritik mot outsourcing, frihandelsavtal  och fria kapitalflöden är trångsynt i motsats till vidsynt, tribalistisk i motsats till globalistisk. Samtidigt använde man sig av teknokratiska lösningar på samhällsproblem, fjärran från den vanlige medborgarens möjlighet att påverka.

Den här nyliberala, teknokratiska svängningen var något som partier, både från vänster och höger deltog i. Men det var accepterande av den nyliberalistiska marknadsekonomin från mitten och vänster som gav de allvarligaste konsekvenserna, både för själva globaliseringen, men också för de protester som följde.

 

Ekonomi kallar sig förment en vetenskap. Man kan till och med få Nobelpris i ekonomi. Visst är det tilltalande med en vetenskap som är i stort sett värdeneutral. En metod som grundar sig på ett fåtal antagande om mänskligt beteende gällande valfrihet och nytta. Det har nästan blivit till en absolut sanning, att marknadsekonomin löser alla samhällsproblem. Avreglera ekonomin så skapar individen själv, genom egenintresse och rationella val, ett samhälle som blomstrar. Men man har glömt bort en detalj som en gång i tiden sågs som självklar: ekonomisk teori måste gå hand i hand med moralisk teori. Det var något som Adam Smith och Karl Marx trots diametralt motsatta åsikter om allt annat, hade klart för sig.

Vi kan i dag prata om marknadsekonomin som ett väsen och en trosuppfattning. Ett väsen som försöker kompensera den skada nyliberalismen har gjort på samhällskroppen med en hundralapp här och en hundralapp där i ökad pension eller a-kassa, men det missnöje vi ser idag kan inte kompenseras med pengar, det finns ingen prislapp på förlorad respekt och självkänsla.

I stort sett alla partier i dag pratar om vikten av lika förutsättningar. En likvärdig skola t.ex., som ger alla lika förutsättningar är ju något positivt. Men det innebär också att vi får med oss ett meritokratiskt tänkande på köpet. Om alla har lika förutsättningar så finns det väl ingen ursäkt för misslyckande? Det är här, i den självgoda tankevurpan att vi förtjänar vår framgång som vi kan härleda missnöjet och missnöjesröstandet som har gett luft under vingarna för missnöjespartier.

Det är kanske inte så allvarligt att de som lyckas i dagens samhälle får hybris. Att de känner att deras framgångar beror på deras hårda arbete och disciplinerade leverne kan vi bjuda på. Att de inte är ödmjuka inför det faktum att de har haft tur är kanske irriterande, men inte samhällsomstörtande. Att de räknar turen att födas in i rätt familj, i rätt land, med högpresterande föräldrar som en prestation och att de råkar ha talang för de saker som just det här samhället uppskattar och premierar är inte det värsta.
Det värsta är vad den här attityden sänder för signal till de som inte lyckas. Likväl som den framgångsrike förtjänar sin framgång, förtjänar väl den som misslyckas sitt misslyckande?

Vi har fått lära oss att om vi följer reglerna och arbetar hårt, så blir vi belönade med framgång. Innebär inte det att de som inte får framgång egentligen bara är lata? Det kan låta som en hård slutsats, men politikers retorik och kontrollsystems utformning leder det i bevis.

Politiker pratar om att det ska löna sig att arbeta, underförstått att folk ska välja arbete framför bidrag.
Gör inte alla det? Vill inte alla känna att de är en del av något? Att de bidrar till sin del av ”samhällskontraktet”

Har du någonsin blivit arbetslös eller behövt gå sjukskriven en längre tid, så är det lätt att förstå ilskan och missnöjet. Om du har blivit utsliten i förtid på grund av orimliga arbetsförhållanden, eller arbetslös efter att företaget som varit din identitet, som har burit din självkänsla lägger ner, så är frustrationen förståelig.

Hela idén med ett meritokratiskt samhälle vilar på föreställningen att vi inte förtjänar att bli belönade eller bestraffade baserat på faktorer utom vår kontroll. Men att ha en talang, eller sakna en talang, är det något som vi kan påverka? Och om inte, så är det svårt att se varför de som lyckas, förtjänar större belöningar än de som trots att de kanske anstränger lika mycket, men har blivit mindre begåvade med de förmågor som ett marknadsdrivet samhälle råkar värdesätta.

En meritokrati berövar oss möjligheten att se oss dela en gemensam framtid och den lämnar väldigt lite utrymme för solidaritet. För den som inte lyckas i det här samhället är det svårt att undvika att tanken inte smyger sig på: jag kanske inte har försökt tillräckligt, det ÄR kanske mitt eget fel.

Det här ger upphov till skammens politik. Skammens politik skiljer sig från en politik mot orättvisor.  Politiken mot orättvisor riktar sig utåt; mot orättvisa system. Skammens politik kombinerar aversion mot vinnarna med en skavande brist på självkänsla.
Kanske är anledningen att de rika är rika att de förtjänar det mer än oss andra. Kanske är förlorarna liknöjda.

Den här skammens politik är mer brandfarlig än andra politiska uttryck. Den är en potent brygd i det missnöje och den ilska som driver populismen.

Vi befinner oss i en tid av politisk förändring. Vi befinner oss också i en tid av politisk förvirring.

Är det möjligt att föreställa sig en ny politik som adresserar frustrationen och ilskan som vi ser hos väljarna?

Mats Leijon
Grundare av tankesmedjan kontra.guru

 

Premiär för vår gästkrönika

Först ut är Michael (RealAlexAnder) Ljungberg.
Michael är en Twitterprofil som granskar fake news, desinformations- och påverkanskonton på nätet. Tidigare egen företagare och numera utvecklare av sociala projekt.

Gästkrönikan speglar krönikörens åsikter, inte nödvändigtvis Kontras.

Visst har vi blivit avtrubbade men även bortkollrade! 

 

När jag blev tillfrågad att skriva en gästkrönika hos Tankesmedjan Kontra kändes det naturligt att koppla på frågan ”Har vi blivit avtrubbade?” skriven av Mats Leijon. För visst har vi blivit det. På så många olika sätt. 

Tyvärr ser vi alltför ofta hur kommentarsfält efter kommentarsfält under viktiga inlägg eller artiklar kapas och trasas sönder av både troll och andra aktörer. Med den följden att vi andra går i clinch med dessa och spiller värdefull energi på något som dessvärre inte leder någonstans. 

Att föra ett demokratiskt samtal på ett respektfullt sätt med meningsmotståndare verkar dessvärre vara ett minne blott och något som kommer att kräva mycket arbete för att komma tillrätta med.

Om vi vill det, vill säga.

Tyvärr verkar de så här långt existerande sociala forumen helt ha tappat greppet varför jag inte heller tror att vi kommer att kunna se någon förändring bland dessa inom en snarare framtid.

Det enda vi kan förändra är istället oss själva. Vi kan bestämma oss för att inte låta oss påverkas av allehanda anonyma trollkonton eller provokatörer och vi kan även bestämma oss för att inte ge dem den uppmärksamhet vi gör och gjort länge nu. Jodå, jag med!

 Jag vet inte hur många timmar, dagar, veckor eller månader jag lagt på att studera och reflektera över hur strömningarna ser ut på nätet likväl som jag har lagt tid på att avslöja rena troll- eller så kallade påverkanskonton. Men, till vilken nytta då? När ett försvinner dyker två nya upp och på den vägen är det. Vilket också är ett tillvägagångssätt som länge tillåtits och tillhandahållits av de stora drakarna inom sociala forum.

Som jag ser det måste vi ta till andra medel än att uppmärksamma de negativa krafterna och istället fokusera på det som är bra eller kan och bör bli bättre.

Då duger det inte längre att se kloka tankar och texter försvinna i ett hav av bekämpande av whataboutism, nedvärderande kommentarer eller annan dynga som sprids av krafter som säkert njuter av varenda sekund vi ägnar åt dem.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på. Den bild som många vill måla upp av Sverige som ett land i kaos eller systemkollaps stämmer inte. Att det finns problem är en helt annan sak och något som alla länder dras med i någon omfattning. Men låt oss då diskutera dessa istället…på riktigt!  

 

Michael Ljungberg  ( @Real_Alex_Ander ) 

Civil olydnad är juvelen i kronan

Jag har tagit varje tillfälle jag fått att försvara civil olydnad. Ofta till den konservativa högerns förtret. Deras faiblesse för auktoritaritet lämnar inget utrymme för civil olydnad.

Speciellt irriterade har de blivit när jag har dristat mig till att jämföra dagens aktioner med historiska sådana t.ex. Rosa Parks. Jämförelsen är absurd, har de menat. ”Jämför du verkligen protester mot rassegregationen i USA med Godhetsapostlar som saboterar en flygresa genom att vägra sätta sig ner?”
Nej. Jag jämför inte de specifika händelserna, utan ryggraden som krävs för att genomföra aktionerna, och filosofin bakom dem.

Jag har även stött på följande reaktion ”jag tycker inte om att betala skatt, så jag ska sluta med det”
Kör på tänker jag. Om du anser att skatter är orättfärdiga, så är du i din fulla rätt att protestera. Men du får inte genomföra det i smyg som dagens skatteflyktingar gör. Du måste stå rak i ryggen och deklarera för alla att du tänker sluta betala skatt. Jag föreslår ett telefonsamtal till skattemyndigheterna. Rent praktiskt så är det inte lätt att låta bli att betala skatt eftersom den vanligen dras direkt av arbetsgivaren, men du kan ju alltid välja att arbeta svart. Men glöm inte att göra det känt och glöm inte heller att du ska vara beredd att ta konsekvenserna av ditt handlande.

jewelCivil olydnad är verkligen juvelen i demokratins krona. Dess utförare knyter inte näven i byxfickan, de är inte anonyma, de utför inte sina handlingar i smyg, de gör det inte för personlig vinning. De gör det för att demokratin är viktig för dem. Demokrati, speciellt den representativa har som en av sina uppgifter att säkerställa att majoriteten inte förtrycker minoriteter. De gör det för att ge en röst åt de som ingen röst har.

Inte alla lagar och förordningar är väl genomtänkta, eller för den delen goda. Det vet vi genom våra historiekunskaper. Och det är genom dessa erfarenheter vi ska se jämförelserna med Rosa Parks, Martin Luther King, och Mahatma Gandhi. De bröt mot de lagar som gällde då. De gjorde det öppet, och de var beredda att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Vi ska vara stolta över våra aktivister. Vi behöver inte nödvändigtvis hålla med dem i sakfrågan, men vi ska vara stolta, och tacksamma över att de finns. De visar nämligen att demokratin fortfarande är en levande tingest i Sverige.

Mats Leijon

 

Greta Thunberg är här för att stanna

Tankesmedjan Kontra har aktivt valt bort att kommentera social medias mer kända provokatörer, men ibland finns det anledning till undantag. Speciellt när en observation av provokationerna kan leda till slutsatser som textförfattarna inte alls hade räknat med.

I det här fallet vill jag prata om prioriteringar och allokering av resurser, både ekonomiska, och vad vi som privatpersoner bör engagera oss i.

En av dessa professionella tyckare dömer ut Greta Thunbergs engagemang i klimatkrisen. ”Sista vi behöver” menar hen. ”Det sista vi behöver just nu är klimatstrejkande och dryga 15-åringar. Världen behöver fler ingenjörer, bra solkraft och vindkraft”.

Det slår tydligen inte den här tyckaren att de flesta av oss klarar av att göra mer än en Crosseyedsak samtidigt. Det är ju också så att alla inte behöver göra samma sak. Det finns nog plats för både opinionsbildare och kreativa ingenjörer.

Greta Thunberg är här för att stanna, oavsett vad proffstyckare har för åsikt om det. Man kan ju också undra över varför hen inte tar sitt eget råd och blir ingenjör, istället för att bara tycka en massa?

En annan tyckare är en Moderat riksdagsman. Han skriver så här på twitter:
”En regering måste självklart prioritera och fokusera statens resurser för att lösa akuta samhällsproblem. Vad tycker du att det är rimligt att regeringen fokuserar på? Att få stopp på sprängningar, dödsskjutningar, rånvåg mot unga eller att minska användandet av plastmuggar?”

Återigen, man kan göra mer än en sak samtidigt, framförallt om man är ett så kraftfullt instrument som en regering utgör.

Men just den här tyckaren snubblar oavsiktligt över en intressant frågeställning: vad bör prioriteras?

Sverige är ett fantastiskt land, och jag är den siste att skriva under på Kollapskramarnas beskrivning av läget i landet. Vi håller inte på att bli invaderade, vare sig av Muslimer, eller kriminella ungdomsgäng.

Men visst finns det akuta problem som behöver åtgärdas:
Vi behöver valfrihet. Inte den valfrihet som åsyftas i dagens val av skola, utan valfriheten att slippa behöva oroa sig för det fria skolvalets effekter. Att istället kunna vara förvissad om att mitt barn får en likvärdig undervisning oavsett var jag bor, och vilken skola jag väljer åt mina barn. Visst hade det väl varit skönt att slippa bekymra mig över sådant.

Vi behöver en höjning av de lägsta pensionerna som verkligen gör skillnad, inte nådegåvor på ett par hundralappar i månaden.

Vi behöver en Försäkringskassa som inte styrs av sparbeting, utan av målet att ge trygghet åt den som har oturen att bli sjuk.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till, men den här uppräkningen, tillsammans med en travestering av de professionella tyckarnas egna ord, bör få fram min poäng:

’Det sista vi behöver nu är skattesänkningar och dryga nyliberalister. Det behövs investeringar i infrastruktur och välfärd’

’En regering måste självklart prioritera och fokusera statens resurser för att lösa akuta samhällsproblem. Vad tycker du att det är rimligt att regeringen fokuserar på? Att få stopp på eroderingen av välfärdssamhället, där våra olika trygghetssystem återfår sin kraft att göra just det; leverera trygghet till sina medborgare, eller fortsätta sänka skatten för de som redan har allt?’

Mats Leijon

Hur mycket får en människa kosta?

Den svenske medborgaren Gui Minhai sitter fortfarande fängslad i Kina. Påminner man regeringen om detta faktum, så får man till svar att man ”markerar”, man pratar om ”tyst diplomati”.

När Gui Minhais öde tas upp med jämna mellanrum, oftast orsakat av nyhetstorka, så blir människor för en kort stund upprörda och vill att regeringen ”gör något”

Men vill vi verkligen det? Är vi beredda att ta konsekvenserna av ett kraftfullt agerande? Vilka är konsekvenserna? Vad innebär ett kraftfullt agerande?

Är vi beredda att kalla hem vår ambassadör?
Är vi beredda att bojkotta kinesiska varor?

Skulle inte tro det.

Låt oss titta lite närmare på vad som finns i vågskålen.
I ena skålen ligger mänskliga rättigheter, Sveriges rätt, och skyldighet att skydda sina medborgare.
I andra skålen ligger svensk exportindustri. 2017 var Kina vår åttonde största exportkälla med 59 mdkr.

Hur mycket får en människas liv och värdighet lov att kosta? Mer än 59 miljarder per år, eller är priset betydligt lägre?

Det beror naturligtvis på hur nära vi står personen i fråga. Är det en av mina föräldrar, syskon, eller barn, så är priset värt att betala.

Men för en människa jag aldrig har träffat?

Det är i det ljuset vi bör se regeringens agerande, eller brist på agerande. Det är ett perfekt exempel på utilitarism. ’Största möjliga nytta för största möjliga antal människor’ Största möjliga…inte alla.

Är Gui Minhais liv värt försämrade relationer med Kina? Är vi beredda att betala priset om det innebär förlorade möjligheter till export?

Innan vi börjar kalla regeringen hycklare, vore det kanske nyttigt att gå till oss själva.
Vad är vi som individer beredda att betala för en okänd människas liv? Accepterar vi sämre tillväxt? Är Gui Minhais liv värt att du och jag får det lite sämre.

Kan vi acceptera lite mindre pengar i plånboken för principen om mänskliga rättigheter, och vad det betyder att vara svensk medborgare?

Vår regering och riksdag representerar dig och mig. De representerar också Gui Minhai. Vill du vara med och betala notan för honom?

Jag vill, men jag tror att jag är i minoritet. Det är du och jag som definierar moralen hos våra politiker.

Mats Leijon

 

 

Vad händer i Riksdagen medan vi fokuserar på det senaste utspelet från en provokatör på sociala media?
Spara den här länken: https://www.riksdagen.se/sv/debatter-och-beslut/
En bit ner på sidan kan ni se de beslut som ska fattas idag: 2019-06-13 (1)
Vill ni ha mer info, så klicka på beslutet ifråga.Vill ni ha ännu mer info, så finns en pdf längre ner på sidan.2019-06-13 (4)
Vill ni veta hur ett parti har röstat i en viss fråga?
Använd följande länk: http://data.riksdagen.se/voteringlistagrupp 2019-06-13 (6)
Klicka i vilka partier du vill se (ett parti för varje grupp) I det här exemplet har jag använt V och SD. Fyll i beteckning och förslagspunkt och klicka på sök längst ner Det är inte samma förslag som i tidigare exempel. Det ska ju avgöras idag. Jag har valt ett annat beslut från tidigare i år. Så här ser det i alla fall ut.2019-06-13 (2)
Har ert parti röstat som ni förväntade er i era hjärtefrågor?
Vill de höja pensionerna, men röstar tvärt emot?
Hjälp oss att hålla blåslampan brinnande! Bli besvärliga, det stärker demokratin.

 

Är demokratin hotad?

” Många typer av styrelseformer har prövats och kommer att prövas i denna värld av synd och bedrövelse. Ingen påstår att demokrati är perfekt eller allsmäktigt. Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna.”
(Churchill vid ett tal i underhuset 11/11 1947)

DemokratiDiskussionen om demokratins effektivitet som styrelseskick har alltid, och kommer nog alltid att diskuteras, men som Churchill konstaterade: det finns inget bättre alternativ just nu.

Men det innebär inte att vi inte ska se på demokratin med kritiska ögon, och framförallt så ska vi inte ta demokratin för given.

Vad finns det för hot mot vår demokrati i dag?

  • Förtroendet för våra politiker och politiska partier minskar (Novus). Om man inte har förtroende för de politiska processerna och inte har förtroende för de människor som administrerar dessa processer, så finns alltid risken att man börjar se sig om efter alternativ.
  • Var tionde medborgare kan tänka sig att Sverige styrs av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdag och allmänna val. (Novus)
  • Hot mot politiker. Lokala politiker är inte anställda, utan verkar på ett förtroendeuppdrag. Det betyder att de inte har stöd i någon lagstiftning som t.ex. arbetsmiljölagstiftningen som gäller för tjänstemän. SKL har vid ett flertal tillfällen försökt få till skärpningar av lagstiftningen.
  • Hot mot ideella föreningar och initiativ. Förra året uppmanade polisen ett flertal demokratiska organisationer, däribland ABF, att stänga ner sina verksamheter under Almedalsveckan. Orsaken var att de inte kunde garantera säkerheten på grund av nazistiska gruppers närvaro.

Sen har vi också en del uppfattningar om hot som jag kan tycka är konstruerade av opinionsmässiga skäl:

Sverigedemokrater anser att det är ett hot mot demokratin när de isoleras i framförallt riksdagen.
Till en del kan jag hålla med dem. När det börjar mixtras med talmansrepresentation och ordförandeposter i utskott, så kan jag känna att vi är ute på hal is. Om vi börjar anpassa praxis med intentionen att utestänga ett visst parti från det parlamentariska inflytande som deras väljare har gett dem under förevändning att demokratin måste försvaras, så ber jag er att tänka på konsekvenserna. Vilket parti är det som ska utestängas nästa gång?

Detta ska inte förväxlas med SD:s gnäll om att ingen vill prata med dem.

Vad de egentligen menar, är att ingen vill förhandla med dem. Det är skillnad på att prata och att förhandla. Det låtsas Sverigedemokrater att de inte förstår. Så länge som den distinktionen inte görs tydlig, så värmer offerkoftan bra.

Det är också ett demokratiproblem när opinionsyttringar inte kan härledas till fysiska personer. Jag pratar naturligtvis om sociala media där diskussionens vågor går höga om ett Sverige i förfall. Gammelmedia rapporterar om ”twitterstormar” där ”folket” rasar mot upplevda orättvisor. Eftersom dåliga nyheter är bra nyheter, så väljer man att bortse från att de flesta av ”folket” inte har något twitterkonto, samt att många av de kritiska röster som hörs kommer från en och samma person, och i en del fall från sk. Bots, automatiserade program som ska föreställa bekymrade medborgare.

”Land ska med lag byggas”

De stora, allvarliga hoten mot vår demokrati innefattar lagändringar. Demokratin är förankrad i våra grundlagar. Yttrandefrihet, tryckfrihet, föreningsfrihet och fördelningen av makten definieras där.

Och det är här vi behöver vara vaksamma. Hur lätt är det t.ex. att begränsa tryckfriheten, eller omdefiniera fördelningen av makt?

En grundlagsändring ska beslutas genom två på varandra följande omröstningar i riksdagen med ett riksdagsval emellan*. Det låter väl säkert och tryggt? Men tittar man närmare, så framgår det att förslaget för en ändring av grundlagen kan genomföras med ”enkel” majoritet. Det innebär att förslaget kan gå igenom med mandaten 175 – 174.

Låt oss nu föreställa oss att en auktoritär regeringskonstellation vill upphäva vår demokrati: Ett förslag om en ändring av grundlagen röstas igenom med siffrorna 175-174. Direkt efter omröstningen utlyser regeringen ett nyval. Valet genomförs med oförändrad mandatfördelning, och vid en andra omröstning går förslaget igenom med ett mandats övervikt; 175-174. Nu är demokratin förpassad till historieböckerna!

Hur förhindrar vi då detta? Jo, genom en förstärkning av grundlagsskyddet. Riksdagen bör snarast möjligt införa ”kvalificerad majoritet” istället för enkel när det gäller ändringar av grundlagen. Det innebär att ett förslag om ändring av grundlag måste röstas igenom med 2/3 majoritet, d.v.s. 233 mandat av 349.

Jag har svårt att tänka mig ett demokratiskt parti som skulle opponera sig mot den här ändringen.

Vår demokrati är ett levande tingest, konstant utmanat och ifrågasatt. Demokrati innebär inte bara rättigheter. Den innebär också skyldigheter. Vi har en skyldighet som medborgare att bekämpa attacker mot den demokrati som tidigare generationer kämpat så hårt för att förverkliga. Bäst kämpar vi genom kunskap och medvetenhet.

En förstärkning av grundlagsskyddet med syftet att stärka vår demokrati ligger således i alla medborgares intresse.

Mats Leijon
Grundare av Tankesmedjan Kontra

*https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/grundlagarna/

Behövs det verkligen ytterligare en tankesmedja?

Vad kan vi tillföra som inte redan finns?

Vi kan tillföra ett trotsigt oberoende. Vi bestämmer själva. Vi tar inga beställningar.

De två stora tankesmedjor som syns mest i morgonsoffor och debattartiklar är Katalys och Timbro.

Katalys med Daniel Suhonen i förgrunden har kopplingar till fackföreningsrörelsen.

Timbro är en, enligt vår åsikt, neoliberal-konservativ smedja, som får stöd av b.l.a. Svenskt näringsliv.
De har inte en lika uttalad frontfigur som Katalys, utan skickar med hjälp av deras stora resurser fram den som för tillfället är mest lämplig att föra deras talan.

Vår ambition som tankesmedja är att vara oberoende. Det ska inte gå att koppla oss till en viss intressegrupp. Våra ”klienter” är du och jag. Våra argument drivs inte av beställningsjobb från intressegrupper, utan av det vi tycker är rätt och riktigt.

Vi behövs som motkraft till allt dolt påverkansarbete som vi ställs inför dagligen.

Vi kommer inte bara skilja oss åt från andra smedjor när det gäller finansiering, utan även operationellt.

De flesta smedjor skriver debattartiklar, anordnar seminarier och paneldebatter. Det ska vi också göra, men vi ska göra mer. När tillfälle, ekonomi, och möjlighet ges, kommer vi att starta ideella projekt.

Vilka frågor kommer vi att arbeta med?

Tja, i stort sett allt som vi tycker är viktigt, men vi kommer att ha som princip att vi själva bestämmer dagordningen. Vi reagerar inte instinktivt på provokatörer. Det är precis vad de vill. Vi bestämmer agendan, oavsett vilka drev som råkar vara aktuella just då.

Vi är självfinansierade

Alla kostnader som dyker upp, betalar vi ur egen ficka.
Det kanske ändras så småningom. Det hade varit kul att som andra tankesmedjor, ge ut böcker, rapporter och undersökningar. Det hade varit trevligt att kunna ge faktagranskare en ersättning för deras arbete. Men oavsett hur vi gör, så kommer vi aldrig att rucka på principen att aldrig ta emot ”beställningsjobb” våra åsikter är våra egna, inga andras. Vi kommer aldrig att ta emot pengar från organisationer.

Vill du hjälpa till?

Vi tar som sagt inte emot pengar, men du kan ge en donation i form av dina yrkeskunskaper. Du kan donera arbetstid.
Vi kommer att behöva hjälp med framförallt faktagranskning.
Vi söker :

  • Ekonomer
  • Statsvetare
  • Filosofer
  • Historiker
  • Mediastrateger
  • Journalister
  • Författare

Hör av dig till info@kontra.guru

Mats Leijon
Åsa Hagström
Anders Isaksson