Publicerad i SvD 2019-08-01
https://www.svd.se/de-etablerade-partierna-har-inga-svar-att-ge

De etablerade partierna saknar förmåga till självkritik.

Missnöjespartier växer som svampar ur jorden över hela Europa. Och när ett av dem blir domesticerat, och börjar klä sig i kostym, lockat av tanken på att faktiskt närma sig den verkliga makten, så växer nya konstellationer fram för att ta deras plats.

Vilka svar har etablerade politiska partier på de uttryck för oro, missnöje och ilska som vi ser utvecklas framför våra ögon i form av röster på populistiska partier?

En del anser att den ökande populismen kan förklaras med rasism och xenofobi mot immigranter och multikulturalism. Andra ser det i första hand som protester mot förlorade jobb, globalism och frihandel.
Men det är ett misstag att se det endast som ett utslag av rasism eller ekonomiskt missnöje. Populister har fingret på den ömma punkten: de etablerade partierna har inget svar att ge.

Innan de kan hoppas på att vinna tillbaka väljarstöd, måste de tänka igenom sin uppgift, och sina mål.

De måste ta till sig det missnöje som har tagit mandat ifrån dem. Inte genom att ta till sig missnöjets xenofobi och etnisk nationalism, utan genom att ta de klagomål på allvar som finns invävt i missnöjet.

Etablerade partier och den styrande ”eliten” som upplever sig som en måltavla för det här missnöjet, har svårigheter med att förstå kritiken. En av anledningarna till att de har svårt att förstå, är att de har så svårt att se sin egen roll i det uppkomna missnöjet.

De ser inte att populismen är en politisk respons på ett politiskt misslyckande.

I centrum för detta misslyckande ligger hur etablerade partier har genomfört globaliseringen de senaste 40 åren.

Två aspekter av det här projektet har orsakat det missnöje som har gett bränsle åt populismen. För det första: den nyliberala teknokratiska administrationen av det här projektet och för det andra; övertygelsen om att marknadsekonomin är det ultimata verktyget för att åstadkomma allmännytta.

Den teknokratiska lösningen har dränerat alla moraliska argument och istället lagt sin tilltro till ekonomisk effektivitet.
Den marknadsekonomiska versionen av globalisering har ökat de ekonomiska klyftorna.

Förespråkarna för detta har hävdat att diskursen inte längre handlar om vänster mot höger, utan om öppenhet kontra slutenhet.

Implicit så betydde detta att kritik mot outsourcing, frihandelsavtal  och fria kapitalflöden är trångsynt i motsats till vidsynt, tribalistisk i motsats till globalistisk. Samtidigt använde man sig av teknokratiska lösningar på samhällsproblem, fjärran från den vanlige medborgarens möjlighet att påverka.

Den här nyliberala, teknokratiska svängningen var något som partier, både från vänster och höger deltog i. Men det var accepterande av den nyliberalistiska marknadsekonomin från mitten och vänster som gav de allvarligaste konsekvenserna, både för själva globaliseringen, men också för de protester som följde.

 

Ekonomi kallar sig förment en vetenskap. Man kan till och med få Nobelpris i ekonomi. Visst är det tilltalande med en vetenskap som är i stort sett värdeneutral. En metod som grundar sig på ett fåtal antagande om mänskligt beteende gällande valfrihet och nytta. Det har nästan blivit till en absolut sanning, att marknadsekonomin löser alla samhällsproblem. Avreglera ekonomin så skapar individen själv, genom egenintresse och rationella val, ett samhälle som blomstrar. Men man har glömt bort en detalj som en gång i tiden sågs som självklar: ekonomisk teori måste gå hand i hand med moralisk teori. Det var något som Adam Smith och Karl Marx trots diametralt motsatta åsikter om allt annat, hade klart för sig.

Vi kan i dag prata om marknadsekonomin som ett väsen och en trosuppfattning. Ett väsen som försöker kompensera den skada nyliberalismen har gjort på samhällskroppen med en hundralapp här och en hundralapp där i ökad pension eller a-kassa, men det missnöje vi ser idag kan inte kompenseras med pengar, det finns ingen prislapp på förlorad respekt och självkänsla.

I stort sett alla partier i dag pratar om vikten av lika förutsättningar. En likvärdig skola t.ex., som ger alla lika förutsättningar är ju något positivt. Men det innebär också att vi får med oss ett meritokratiskt tänkande på köpet. Om alla har lika förutsättningar så finns det väl ingen ursäkt för misslyckande? Det är här, i den självgoda tankevurpan att vi förtjänar vår framgång som vi kan härleda missnöjet och missnöjesröstandet som har gett luft under vingarna för missnöjespartier.

Det är kanske inte så allvarligt att de som lyckas i dagens samhälle får hybris. Att de känner att deras framgångar beror på deras hårda arbete och disciplinerade leverne kan vi bjuda på. Att de inte är ödmjuka inför det faktum att de har haft tur är kanske irriterande, men inte samhällsomstörtande. Att de räknar turen att födas in i rätt familj, i rätt land, med högpresterande föräldrar som en prestation och att de råkar ha talang för de saker som just det här samhället uppskattar och premierar är inte det värsta.
Det värsta är vad den här attityden sänder för signal till de som inte lyckas. Likväl som den framgångsrike förtjänar sin framgång, förtjänar väl den som misslyckas sitt misslyckande?

Vi har fått lära oss att om vi följer reglerna och arbetar hårt, så blir vi belönade med framgång. Innebär inte det att de som inte får framgång egentligen bara är lata? Det kan låta som en hård slutsats, men politikers retorik och kontrollsystems utformning leder det i bevis.

Politiker pratar om att det ska löna sig att arbeta, underförstått att folk ska välja arbete framför bidrag.
Gör inte alla det? Vill inte alla känna att de är en del av något? Att de bidrar till sin del av ”samhällskontraktet”

Har du någonsin blivit arbetslös eller behövt gå sjukskriven en längre tid, så är det lätt att förstå ilskan och missnöjet. Om du har blivit utsliten i förtid på grund av orimliga arbetsförhållanden, eller arbetslös efter att företaget som varit din identitet, som har burit din självkänsla lägger ner, så är frustrationen förståelig.

Hela idén med ett meritokratiskt samhälle vilar på föreställningen att vi inte förtjänar att bli belönade eller bestraffade baserat på faktorer utom vår kontroll. Men att ha en talang, eller sakna en talang, är det något som vi kan påverka? Och om inte, så är det svårt att se varför de som lyckas, förtjänar större belöningar än de som trots att de kanske anstränger lika mycket, men har blivit mindre begåvade med de förmågor som ett marknadsdrivet samhälle råkar värdesätta.

En meritokrati berövar oss möjligheten att se oss dela en gemensam framtid och den lämnar väldigt lite utrymme för solidaritet. För den som inte lyckas i det här samhället är det svårt att undvika att tanken inte smyger sig på: jag kanske inte har försökt tillräckligt, det ÄR kanske mitt eget fel.

Det här ger upphov till skammens politik. Skammens politik skiljer sig från en politik mot orättvisor.  Politiken mot orättvisor riktar sig utåt; mot orättvisa system. Skammens politik kombinerar aversion mot vinnarna med en skavande brist på självkänsla.
Kanske är anledningen att de rika är rika att de förtjänar det mer än oss andra. Kanske är förlorarna liknöjda.

Den här skammens politik är mer brandfarlig än andra politiska uttryck. Den är en potent brygd i det missnöje och den ilska som driver populismen.

Vi befinner oss i en tid av politisk förändring. Vi befinner oss också i en tid av politisk förvirring.

Är det möjligt att föreställa sig en ny politik som adresserar frustrationen och ilskan som vi ser hos väljarna?

Mats Leijon
Grundare av tankesmedjan kontra.guru