Jag har tagit varje tillfälle jag fått att försvara civil olydnad. Ofta till den konservativa högerns förtret. Deras faiblesse för auktoritaritet lämnar inget utrymme för civil olydnad.

Speciellt irriterade har de blivit när jag har dristat mig till att jämföra dagens aktioner med historiska sådana t.ex. Rosa Parks. Jämförelsen är absurd, har de menat. ”Jämför du verkligen protester mot rassegregationen i USA med Godhetsapostlar som saboterar en flygresa genom att vägra sätta sig ner?”
Nej. Jag jämför inte de specifika händelserna, utan ryggraden som krävs för att genomföra aktionerna, och filosofin bakom dem.

Jag har även stött på följande reaktion ”jag tycker inte om att betala skatt, så jag ska sluta med det”
Kör på tänker jag. Om du anser att skatter är orättfärdiga, så är du i din fulla rätt att protestera. Men du får inte genomföra det i smyg som dagens skatteflyktingar gör. Du måste stå rak i ryggen och deklarera för alla att du tänker sluta betala skatt. Jag föreslår ett telefonsamtal till skattemyndigheterna. Rent praktiskt så är det inte lätt att låta bli att betala skatt eftersom den vanligen dras direkt av arbetsgivaren, men du kan ju alltid välja att arbeta svart. Men glöm inte att göra det känt och glöm inte heller att du ska vara beredd att ta konsekvenserna av ditt handlande.

jewelCivil olydnad är verkligen juvelen i demokratins krona. Dess utförare knyter inte näven i byxfickan, de är inte anonyma, de utför inte sina handlingar i smyg, de gör det inte för personlig vinning. De gör det för att demokratin är viktig för dem. Demokrati, speciellt den representativa har som en av sina uppgifter att säkerställa att majoriteten inte förtrycker minoriteter. De gör det för att ge en röst åt de som ingen röst har.

Inte alla lagar och förordningar är väl genomtänkta, eller för den delen goda. Det vet vi genom våra historiekunskaper. Och det är genom dessa erfarenheter vi ska se jämförelserna med Rosa Parks, Martin Luther King, och Mahatma Gandhi. De bröt mot de lagar som gällde då. De gjorde det öppet, och de var beredda att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Vi ska vara stolta över våra aktivister. Vi behöver inte nödvändigtvis hålla med dem i sakfrågan, men vi ska vara stolta, och tacksamma över att de finns. De visar nämligen att demokratin fortfarande är en levande tingest i Sverige.

Mats Leijon