Den svenske medborgaren Gui Minhai sitter fortfarande fängslad i Kina. Påminner man regeringen om detta faktum, så får man till svar att man ”markerar”, man pratar om ”tyst diplomati”.

När Gui Minhais öde tas upp med jämna mellanrum, oftast orsakat av nyhetstorka, så blir människor för en kort stund upprörda och vill att regeringen ”gör något”

Men vill vi verkligen det? Är vi beredda att ta konsekvenserna av ett kraftfullt agerande? Vilka är konsekvenserna? Vad innebär ett kraftfullt agerande?

Är vi beredda att kalla hem vår ambassadör?
Är vi beredda att bojkotta kinesiska varor?

Skulle inte tro det.

Låt oss titta lite närmare på vad som finns i vågskålen.
I ena skålen ligger mänskliga rättigheter, Sveriges rätt, och skyldighet att skydda sina medborgare.
I andra skålen ligger svensk exportindustri. 2017 var Kina vår åttonde största exportkälla med 59 mdkr.

Hur mycket får en människas liv och värdighet lov att kosta? Mer än 59 miljarder per år, eller är priset betydligt lägre?

Det beror naturligtvis på hur nära vi står personen i fråga. Är det en av mina föräldrar, syskon, eller barn, så är priset värt att betala.

Men för en människa jag aldrig har träffat?

Det är i det ljuset vi bör se regeringens agerande, eller brist på agerande. Det är ett perfekt exempel på utilitarism. ’Största möjliga nytta för största möjliga antal människor’ Största möjliga…inte alla.

Är Gui Minhais liv värt försämrade relationer med Kina? Är vi beredda att betala priset om det innebär förlorade möjligheter till export?

Innan vi börjar kalla regeringen hycklare, vore det kanske nyttigt att gå till oss själva.
Vad är vi som individer beredda att betala för en okänd människas liv? Accepterar vi sämre tillväxt? Är Gui Minhais liv värt att du och jag får det lite sämre.

Kan vi acceptera lite mindre pengar i plånboken för principen om mänskliga rättigheter, och vad det betyder att vara svensk medborgare?

Vår regering och riksdag representerar dig och mig. De representerar också Gui Minhai. Vill du vara med och betala notan för honom?

Jag vill, men jag tror att jag är i minoritet. Det är du och jag som definierar moralen hos våra politiker.

Mats Leijon